Torsdagen den 30 maj.....

Torsdagen den 30 maj hade vi en mysig kväll med Max dagis.Allting började så bra.Vi hade olika stationer där vi skulle göra roliga saker med våra barn.När det var gjort så satt vi oss i gräset och hade picknick.Så mysigt och trevligt.Barnen sprang runt och lekte.Dem klättrade och hade det så roligt.Vi föräldrar och fröknar satt och pratade.Jättemysigt....Sen så händer det.Max ramlar ner från ett staket och bryter sin arm.Bara synen av armen får mig att få tårar i ögonen.Fruktansvärt.Hemskt....Men underbara alla som hjälpte till.Alla som stöttade.Alla som fans till.Ambulansen kom och jag och max fick åka med.Max fick en nalle som vi döpte till "FELIX"...max tyckte ju inte alls som att åka ambulans.Var ledsen hela vägen in även ett tag på sjukhuset.Max klagade inte på smärta.Men han fick en skena och så skulle armen röntgas.Och det var som doktor anade.Den var bruten.Båda stora benen i armen var brutna.jaha vad händer nu tänker vi.Men där hände inte så mycket.Vi skulle upp på avdelning men fanns inget rum till oss.Då började dem snacka om att vi kanske skulle bli flyttad till ett annat sjukhus.Skoja???!!!Men till sisst när vi fick tag i en sköterska så frågade vi om vi inte fick åka hem och komma tillbaka imorgon bitti.Och det gick bra.Timmarna vi var hemma gick bra.max sov för detmesta.Kom tillbaka kl 8;00 och då var det dags för max att förbereda sig för sövning.Detta klarade inte jag.Kim fick ta det.Jag satt på avdelningen och mina tårar bara rann.Min lille kille.Eller store kille ska man väl säga.Allt hade gåt bra.Dem hade dragit rätt armen på honom.Men var tvungna att göra en ny röntgen för att se att det blev bra.Oroliga igen innan vi fick svaret att det såg bra ut.Nu skulle max bara äta och se om han fick behålla maten.Men det gick inte så bra.Men tillsisst så fixade han det och vi var hemma sent på kvällen.Och som ni ser på bilden så mår han bra när vi precis kommit hem från sjukhuset.Men nu när det gått några dagar så har han ont imellanåt.Men fy vad detta gör ont i mitt hjärta.Så mycket man kan gråta.Hur många tårar har man igenligen.Detta har varit tufft men vi ska fixa det med.Vi har haft ett så otroligt stöd från max dagis fröknar,föräldrar,vänner mm...Jag finner inga ord mer än att ni har varit fantastiska.Guld värda<3<3<3...Men nu blickar vi framåt och det kan bara bli bättre.Tack alla änen gång<3<3<3